Down in the past.

Jag hör en sång som representerar det liv jag levde för tre och ett halvt år sedan, och ställer mig återigen frågan hur det är meningen att man ska kunna hantera sin uppväxt. Allt man har upplevt, alla oändliga dofter, ljud, ögonblicksminnen och känslolägen.

Antingen är det så att all information ibland helt enkelt blir lite för mycket att processa, när det samtidig pågår en nutid omkring mig, eller så ligger mitt problem egentligen i det faktum att det är förlorat. För även om ens historia är något man aldrig slipper undan från och något ingen kan ta ifrån en, är varje passerad dag ytterligare en förlorad. I snart 20 år har jag levt, och jag har ännu inte fullt ut accepterat det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s