Om Tintin och problemlösning på strutsnivå

I dag har Tintin hunnit bli både bannad från och återinsläppt till Kulturhusets bibliotek, inom loppet av några timmar. Utan att jag är någon hängiven Tintin-fantast, tycker jag att det biblioteket ville göra är ett tråkigt försök att som civilisation komma billigt undan från sitt förflutna. Bättre än att censurera historien inför kommande generationer, vore väl att tala om den och hjälpa barn att läsa böckerna med medvetna ögon.

Tänk bara om det med de ”värsta” Tintin-böckerna följde ett litet blad, som konstaterar att det vid den tidpunkt då boken skrevs var fullkomligt accepterat i Europa att återge afrikaner på det här sättet. Det skulle ta oss mycket längre i riktning från rasismen, än att blint förneka dess blotta existens. Tänk om vi kunde tala om rasismen med våra barn, och fråga dem hur det skulle kännas om någon annan avbildade oss som ociviliserade, obegåvade barbarer – eller hur det nu är Hergé framställer kongoleserna. (Att jag själv inte har läst de aktuella verken låter jag bevisligen inte hindra mig från att uttala mig i frågan! Och så länge jag är den första att påtala det, är det fullkomligt okej. Säger vi.)

Det här handlar åtminstone delvis om att vi skäms för vad vi människor tänkt och gjort och uppmuntrat. Jag kommer att tänka på när jag besökte Ellis island Immigration Museum – ett enormt museum, i vilket det bland andra fanns en stor utställning som hette ”The peopling of America”. Den handlade förstås om alla europeer som emigrerade till Amerika, som om de som bodde där sedan innan inte var att betrakta som ”people”. I hela den här jättelika utställningen ägnades en (1) skylt åt handeln med afrikanska slavar samt en (1) åt undanträngningen av indanerna. Det var förstås både sorgligt och skamligt att de sidorna inte fick mer utrymme. Till museets försvar vill jag väl ändå säga 1) det behandlar immigrationen till USA, 2) de två skyltarna var två mer än jag hade förväntat mig (nuff said) och 3) det som stod på dem var faktiskt bra. Vid varje skylt fanns nämligen frågor formulerade särskilt för barn. Det var till exempel frågor som ”hur skulle du känna dig om någon tog dina saker och tvingade dig att flytta?”. Att bearbeta de oförsvarbara passagerna i vårt förflutna på det sättet, i stället för att ignorera dem, måste ge enormt mycket.

Ska man sedan dra mitt resonemang till sin spets – vilket ju är tacksamt att göra om man vill skjuta någons argument i sank – kan man fråga sig med vilka fler biblioteksböcker vi ska bifoga blad som rättfärdigar bokens existens på hyllan trots dess tvivelaktiga värderingar. Pippi Långstrump, eftersom hennes pappa är negerkung? Sune, eftersom han bara blir kär i tjejer och alla tjejer bara i killar? Och om vi skulle börja rädda böcker från att bli bannade genom att bifoga små disclaimers med dem – vore inte det att antyda en hel massa om korrektheten i de böcker som inte fåt någon kommentar alls?

Se där, nu har jag för andra gången i samma text skjutit mig själv i foten. Allt för att vara först. Lilla folder-idén tycks inte helt hållbar, men tanken bakom den står jag fast vid: vi skulle vinna på att prata mer och tiga mindre om sådant vi skäms för och inte vill att våra barn tar efter.