Min egen politiska depression: om pengar och känslor.

Jag har, likt Maria Sveland i våras, under en längre tid känt mig politiskt deprimerad, utan att kunna sätta fingret på varför (även om jag vetat att kärnan i min depression är en annan än den i hennes). Efter en lång diskussion i torsdags tror jag mig vara närmre ett svar. Den här texten har jag formulerat i den ordning som tankarna dök upp, i syfte att strukturera upp dem och försöka förstå vad jag egentligen menar. Jag skulle bli otroligt tacksam om ni säger varför jag har rätt eller fel, eller ger något annat exempel att dra en parallell till eller jämföra med. Det är en text om hur vi gjort oss beroende av att uttrycka allt i pengar – även i frågor där ekonomi egentligen inte är applicerbar, såsom dem om klimatet, jorden och våra medmänniskor. Det blir också en text om hur vi glömt bort värdet av – och makten i! – mänsklig empati, och om hur känslorna helt lämnat den politiska arenan. 

Jag hävdar att vi människor har låst fast oss själva i vår konstruerade föreställning om ekonomi som den enda giltiga valutan i världen. ”Inget har något värde här – allting har ett pris”, säger Emil Jensen, och även om det inte alltid stämmer, är pengarna alltid där. Inte i vår sinnevärld skulle ett företag upphöra med att pumpa upp olja från havsbotten genom ledningar som går sönder, på grund av hänsyn till naturlivet eller ens av medkänsla med de människor som bor vid kusten och lever på fisket. Aldrig skulle vi förvänta oss att en livsmedelsimportör lägger om sina transporter från lastbil till fartyg, förrän det är ekonomiskt gynnsamt för honom. Läs gärna Simon Wakters kommentar nedan på detta synnerligen dåliga exempel! Moral i all ära, men om och om igen får den kliva åt sidan för ekonomin, som vi har utsett till den styrande faktorn. Vi människor gömmer oss bakom företag som är beroende av bokslut och siffror, och vars framgång mäts i pengar och inget annat. Vad för sjuka saker som än försiggår i världen, behöver vi som människor aldrig stå moraliskt ansvariga för dem, för vi är offer under det girighetens monster som vi själva skapat: ekonomin.

Och det är också med ekonomiska medel vi försöker styra om vårt okontrollerat skenande mänsklighetsekipage. Vi höjer bensinskatten, inför miljöbilspremier och köper utsläppsrätter. Vi talar om att problemet ligger i att det är för billigt att flyga jämfört med att åka tåg, för billigt att tillverka produkter i Asien och sedan frakta hit i stället för att göra dem på plats, för billigt att köpa nytt i stället för att laga det gamla. Det är det jag menar med att vi har erkänt ekonomin som den enda giltiga valutan. Den är makten som styr oss, och medlet med vilket vi styr andra, och det enda plan på vilket vi kan jämställa saker som inte har något annat gemensamt. Men är det verkligen rätt att försöka uttrycka det mest naturliga, nämligen naturen själv, i något så konstruerat som pengar? Har vi inte redan där erkänt oss förlorade under vårt eget system, när vi går med på att spela efter samma sjuka regler som tagit oss hit?

Det finns en annan aspekt på saken också: den som rör varje enskild människas förhållande till världen. Varje gång vi godtar ekonomin som ursäkt till ett i övrigt oacceptabelt val av handling, undergräver vi värdet av känsla, empati och ansvar. Varje gång en politiker försöker motivera sina väljare till en miljövänlig livsstil genom ekonomiska belöningar eller straff (i stället för att väcka en känsla av ansvar gentemot den värld som de fötts till och som också deras barn kommer födas till) – varje gång det händer, förstärks bilden av människan som känslomässigt invalid och offer under ekonomin. Att ständigt tala till människor på pengaspråk är att underskatta vår empatiska förmåga. Vi är mycket mer än så här. Men det blir så lätt en självuppfyllande profetia: när vi gång på gång möts av inställningen att vi inte kan hantera mer komplicerade frågor än rent ekonomiska, glömmer vi bort att vi faktiskt kan det.

Det är åt det hållet jag är rädd att vi är på väg. Det syns inte minst i den politiska diskussionen som förs: där gömmer sig knappt en enda känsla. För ett par decennier sedan var det politiska rummet fullt av storslagna tal om solidaritet. Motståndet mot kärnkraften var en folkrörelse. I dag? Politik engagerar inte. Jag känner inte en enda person som på riktigt intresserar sig för politik, och vet inte en enda politiker som verkligen talar med passion. Ur ett retoriskt perspektiv skulle jag beteckna det som en vansinnig förlust, såväl för politikerna och deras respektive syften som för samhällsdebatten som helhet. Inget har så stor makt över oss människor och våra beslut som våra känslor! Lyckas man röra dem i rätt riktning gällande en fråga är man så gott som hemma. Men det tycks vara helt ute just nu. Vad det beror på är väl egentligen en annan diskussion. Man skulle kunna förklara det med det ekonomiska läget; att det sakliga och seriösa skulle gå bättre hem än det passionerade och visionära i tider av osäkerhet. Det håller tyvärr inte. Detta känslokalla förhållande till politiken rådde redan innan de senaste ekonomiska kriserna. Det våra politiker saknar är inte våghalsighet, utan ideologi, vilja och engagemang. Och en tilltro till människors känslor. Det är egenskaper och verktyg som har en plats i alla situationer.

Vad tycker du? Är du också politiskt deprimerad? Tycker du att själva kärnan i debatten om vår jord går förlorad när den förs över på ekonomin, eller att det tvärtom är viktigt att vi kan tala om saker på ett universellt ”språk”? Har jag rätt i att vi människor är mer än giriga individualister? Eller är jag helt enkelt (för att avsluta där jag inledde och åter citera Emil Jensen) en ”naiv idealist som dör på slutet”?

Annonser

8 reaktioner på ”Min egen politiska depression: om pengar och känslor.

  1. Ja du, nu känner du en politiskt insatt iaf 🙂
    Förstår delar av det du tänker, däremot funderar jag på hur en värld som inte styrdes av ekonomi skulle se ut. Byteshandel visst, men det är ju exakt vad ekonomi går ut på (jag får din bil, du får denna summa pengar i utbyte). Att ordet ”solidaritet” inte hörs lika ofta i politiska debatter har väl med att göra att ekonomin har fått, och får allt mer, större betydelse i världen.

    Ekonomiskt styre är ju heller inte en dålig sak då människor strävar efter nya sätt att tjäna pengar på marknadens aktuella efterfrågan efter t.ex miljövänliga alternativ.

    Ta företaget Telge energi som exempel. De visste att efterfrågan på ren energi var stor och startade således ett företag med el endast från vind/solkraft, vilket blev otroligt populärt och de växte snabbt som företag. Sveriges ledande elproducent, Fortum, började som svar lägga större och större fokus på ren energi istället för el producerat i kärnkraftverk. Kärnkraftverk som nu allt mer börjar avvecklas.

    Hoppas jag inte glider allt för mycket från ämnet. Det jag vill säga är att jag absolut inta har något emot en ekonomisk styrning, då den inte bara leder mot något dåligt, utan likaså välbehövliga åtgärder och idéer.

    Det som DÄREMOT oroar mig ekonomiskt är regeringens ständiga skattesänkningar som kommer förr eller senare dra detta land ner i skiten tillsammans med resten av de krisande eu-länderna…

    /SSU:are

    • Tack för en relevant kommentar! Du säger att ekonomi i viss mån tagit solidaritetens plats i politiken. Nu är det inte så mycket frågorna man diskuterar som sättet man diskuterar dem på, som jag syftar på. Det tråkiga med dagens politiker är att de, oavsett vad de talar om, inte talar med något brinnande engagemang. Även när frågan rör något som kunde och borde väcka starka känslor, som stackars svårt sjuka människor som inte klarar av att arbeta (eller lata, giriga människor som kan jobba men inte vill), även då presenteras argumenten sakligt och i siffror, utan tillstymmelse till pathos. Det här blev extra uppenbart förra hösten, när jag gjorde en retorisk analys på ett tal av Reinfeldt. (Ett extremexempel förstås, som den saklighetens torrboll han är). När jag skulle klassa hans argument under logos (logiska), ethos (auktoritets-/karaktärsargument) och pathos (känslomässiga), kom jag fram till att många argument i sak var känslomässiga, men att de ändå presenterades som logosargument helt utan känsla.

      ”Ekonomiskt styre är ju heller inte en dålig sak då människor strävar efter nya sätt att tjäna pengar på marknadens aktuella efterfrågan efter t.ex miljövänliga alternativ.” Det är just det här som gör mig ledsen. Att ekonomi används för att locka folk att uppfinna och tillverka sådant som är mindre dåligt för miljön, när vi borde vilja göra det för vårt eget och våra medmänniskors bästa och av ansvarskänsla gentemot kommande generationer (osv osv). Det göder bara girigheten ytterligare!

      Att Telge sedan gjort en plats för miljövänlig el på marknaden är ju jättebra. Även om det kanske är lite vid sidan av ämnet, som du säger. 😉 Visst har ekonomin lett till ”välbehövliga åtgärder och idéer”. Frågan är 1) hur många av dem som över huvud taget hade behövts om ekonomin fungerat annorlunda än den gör, och 2) hur många av dem som hade kläckts ändå, i ett annat ändamål än att tjäna pengar.

      Det jag menar är: även om vi skapar nya, miljövänliga lösningar på problem, har vi (ofta) inte gjort det i en strävan efter en hållbar livsstil i en gemensam värld, utan som svar på marknadens efterfrågan i syfte att tjäna pengar. Vi kanske gör rätt sak, men av fel skäl. Jag önskar mig en ny vision, en ny dröm hos varje människa. I stället för egen ekonomisk framgång, vill jag att det viktigaste ska vara gemensamt välmående – där hushållning av jordens resurser är en viktig del men inte allt. Det handlar också om jämställdhet mellan olika grupper i samhället, och den kapitalistiska ekonomi vi har i dag bidrar tyvärr till att upprätthålla klasskillnader i stället för att jämna ut dem.

      Det blev ett långt svar! Tack igen för viktiga synpunkter :3

  2. Haha, ja nu känner du en politiskt ”insatt” iaf 🙂

    Förstår delar i hur du tänker. Men att ekonomin styr behöver väl inte heller mena bara ont? I en värld där ekonomin har en ledande faktor och är ett sätt att mäta sig själv med andra innebär det att människor är ute efter att tjäna mycket pengar, oftast genom att som företag svara på marknadens efterfrågan, som i dagsläget handlar mycket om miljövänliga och rättfärdiga produkter/tjänster.

    Ta el-företaget Telge energi som exempel. Grundaren av företag såg folkets växande krav på förnyelsebar och miljövänlig energi, så personen i fråga grundade företaget som helt enkelt bara erbjöd just ”ren” energi. Resultatet? Ett snabbt växande företag som numera och givit intryck hos t.ex. Fortum (Sveriges ledande el-leverantör) som numera forskar om/testar andra renare alternativ än kärnkraft, som garanterat kommer avvecklas då en en mer effektivare och ekonomiskt hållbarare sätt att producera el är funnen.

    Att ordet ”ekonomi” nämns oftare än ”solidaritet” är väl ändå rätt självklart när en nationell ekonomisk stabilitet är av största betydelse då länder runt omkring oss som Grekland, Spanien, Portugal (ja, i sinom tid även USA, som dock fortfarande har militärmakt) i princip är några krispaket ifrån konkurs. Vi vill inte hamna i samma situation.

    Jag anser att det är folkets uppgift att visa solidaritet gentemot varandra på individ-nivå. Regeringens uppgift är att få vårt land att hålla sig starkt, men med alla de bidrag till de krisande länderna i Europa regeringen skickat ut (även fast vi inte är med i EMU) så räknas Sverige just nu som ett utav de mer ”solidariska” länder i just Europa.

    Hoppas jag inte glider ifrån ämnet för mycket, men hoppas du förstår. Det enda som gör MIG ekonomiskt deprimerad är regeringens ständiga skattesänkningar som garanterat kommer, förr eller senare, sätta Sverige i samma skit som Grekland och de andra…

    /SSU:are

  3. Jag gillar din text Malin. Den var intressant och välskriven men jag håller inte med om följande:

    ”Aldrig skulle vi förvänta oss att en livsmedelsimportör lägger om sina transporter från lastbil till fartyg, förrän det är ekonomiskt gynnsamt för honom. Moral i all ära, men om och om igen får den kliva åt sidan för ekonomin, som vi har utsett till den styrande faktorn. Vi människor gömmer oss bakom företag som är beroende av bokslut och siffror, och vars framgång mäts i pengar och inget annat.”

    Exemplet med livsmedel (tillsammans med några andra) är först inte särskilt bra. Det är helt enkelt för komplicerat, vilket leder till att man måste förenkla det (som du i texten) för att texten inte ska bli för lång. Förenklingen och sättet du formulerar det på gör att det för mig känns som lite ”företag-är-onda”-raljerande.
    Fortfarande förenklat förklarar jag så här:
    Det ÄR billigare och alltså ekonomiskt gynnsamt att frakta med fartyg (så länge det rör sig om stora volymer) men samtidigt är livsmedel en färskvara där det ofta inte är möjligt att frakta med fartyg (som är långsammare) för att maten blir dålig om man inte tillsätter konserveringsmedel. Och om man tillsätter konserveringsmedel kanske folk tänker att det är dåligt och inte vill köpa produkten alls. Med livsmedel är det ofta oundvikligt att byta transportmedel från det man redan använder.

    En frågeställning som kanske vore mer kopplad till texten är ”Varför väljer folk att köpa mat som transporterats långa sträckor istället för lokalt producerat?” (Det finns några studier som visar att lokalt producerat inte alltid är miljövänligast/bäst men det orkar jag inte gå in på, istället förenklar jag)**[2].
    Svaret på frågan är pengar, vilket anknyter till din poäng om ekonomi.
    Min poäng är att det är inte företagen själva som är ”onda” eller tar dåliga beslut. Det är våra, konsumenternas, förväntningar på en produkt/tjänst som formar/skapar företag och därmed formar/skapar företagens beslut. (Om kunderna förväntar sig en produkt i butiken så kommer något företag att förmedla den produkten till kunderna, till det pris, både miljömässigt och rent ekonomiskt, som de är villiga att betala.)

    Sen kan man även spinna vidare på min fråga ovan vilket kan bli ganska intressant. Som jag skriver så finns det studier som visar på att lokalt producerat inte alltid är bäst. Så istället förenklade jag när jag ställde frågan.
    Och det kanske är där svaret ligger; det är inte alltid helt klart vad som är bäst för miljön/hälsan/plånboken/annat. Det är för komplicerat. Så då väljer man att förenkla sin bild av problemet. Och vad är tydligast med en produkt i butiken? Priset. Vad är enklast att förstå av allt som väger in vid valet av en produkt? Ekonomin – hur mycket pengar man blir av med.
    Då väljer man att låta plånboken/ekonomin styra. Helt enkelt för att det inte går att sätta sig in tillräckligt i problemet. I alla fall inte om man ska göra det varje gång, för alla problem.

    Återigen, din text var intressant och välskriven. Det är ofta man tänker på saker i form av argument men inte lika ofta men tänker på i vilka termer man argumenterar.

    ************
    Finns flera källor men jag tog bara en till varje.
    *[1]
    http://www.marquettetrans.com/why_marquette_cost.html (tveksamt opartisk källa men men…)

    **[2]
    http://www.freakonomics.com/2011/11/14/the-inefficiency-of-local-food/

    • Tack för det Simon! Som jag skrev var det här bara vad jag tänkte i stunden, och publicerat just för att förbättras, förklaras och förtydligas. Du har förstås helt rätt i det du säger..Nu när jag tänker en andra gång var det ett dåligt exempel, åtminstone för mitt argument som ju egentligen var att vi aldrig skulle förvänta oss av företag att göra något som lönar sig ekologiskt om det inte också lönar sig ekonomiskt (med undantag från företag som Telge, som Mikael nämnde, som aktivt profilerar sig som miljömedvetna).

      Tack för en lika välskriven och nästan lika lång kommentar! Källhänvisad och allt (det var ju mer än jag själv bemödade mig med). 🙂

      • Så vad jag menar är att företag alltför ofta kommer undan med att vara om inte onda, så åtminstone inte goda, helt enkelt för att de har det uttalade syftet att tjäna pengar och det är socialt och moralt okej. När både företag och pengar i själva verket är något vi själva konstruerat, och som vi därför inte borde låta få gå före viktigare saker som vår egen hälsa, naturens artrikedom osv.

        Men det gör vi, och när vi vill främja något miljövänligt gör vi det ändå på ekonomins villkor. Den sätter alltid reglerna i spelet om vår egen framtid.

      • Svarar här fast jag ville svara på din andra kommentar.

        Som du skriver så är företag något som vi själva konstruerat. Det är därför extra viktigt att komma ihåg att det är konsumenterna som styr över företags beslut och företags vara/icke vara. Det går inte att lansera en produkt för en marknad som inte existerar. Hur nobelt det än är av ett företag att göra allting 100 procent miljövänligt så är det inte till någon nytta om det inte finns en efterfrågan och en marknad.
        Om folk inte vill köpa så kommer inte företaget överleva, fullständigt oavsett vilka ambitioner eller mål som företaget har. Ett företag kan inte tvinga marknaden till förändring, men konsumenterna kan välja bort ”dåliga” företag och därmed tvinga dem till förändring om dem vill fortsätta existera (som exemplet med Fortum ovan).

        Slutraden är att det är konsumenternas (o)kunskap som sätter gränser och bestämmer spelreglerna, inte företagen.

    • Håller med om att kommentarssystemet är lite skumt.

      Det är precis som du säger – vi människor står ansvariga, både i skepnad av stora företag och i egenskap av konsumenter – och det är precis det jag tycker är problemet. Bara sådant det finns en marknad för, sådant vi är beredda att betala för, kommer ske. Miljövänliga lösningar är kanske inte alltid (som i fartygsexemplet), men för det allra mesta, dyrare än andra. Då har vi satt ett pris på miljön, som är upp till varje människa att vilja betala. Återigen handlar allt om pengar, fastän det inte har någonting med verkligheten att göra!

      Jag vill inte snöa in mig på detaljer. Som du märker är det vårt ekonomiska system som helhet jag har svårt för: självklarheten i att allting i slutändan kommer mätas i pengar, och inte exempelvis mänskligt välbefinnande eller naturlig diversitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s