Ett uppnystande av det senaste året

Tillbaka, ja.

Jag vill liksom ”fånga upp” sedan sist, men vilken tråd jag än börjar vid, leder den snart in i hela nätet. Saker är behagligt hopknutna. Det här uppnystandet kommer därför – som brukligt med nystan – rullas upp utifrån och in. Jag har, som jag nämnde, börjat lyssna mycket på podcasts. Detta beror på två saker: min nyinförskaffade smartphone och min dito lediga tid. Hela smartphonegrejen har jag själv dramatiserat så himla mycket kring att det inte finns så mycket kvar att orda om. Jag är angenämt ofrälst och, vill jag tro, oberoende, om än lojt uppskattande inför alla mina nya möjligheter. Mest av allt kommer den där telefonen nog bespara mig lidandet i exempelvis att inte hitta till ställen, inte veta var något säljs, inte ha telefonnumret till någon och så vidare. Bortsett från det här poddandet då, för det är jag faktiskt frälst av.

Som jag lät antyda i mitt första inlägg (i år), har jag alltid värderat kunskap och allmänbildning väldigt högt. Trots det har jag saknat intresse nog att hålla mig insatt i alla aktuella frågor (är exempelvis skrämmande okunnig i utrikespolitik), och framför allt för att i efterhand söka upp information om historiska händelser. Därför går jag nu och uppdaterar mig på alla möjliga fall genom P3 Dokumentär, om exempelvis Estonia och 90-talets veganrörelse.

Estonia knyter an till en annan tråd i nätet, nämligen att jag var ute och seglade i helgen. Det var ju Kristi Himmelfärd, och traditionen påbjuder att vi scouter sticker ut och seglar då. Jag måste tillstå att graden av scoutighet kanske fått komma på skam något, nu när vi har bytt Avantibåtar mot en Hallberg-Rassy, sovsäck mot duntäcke, havregrynsgröt mot bake-off-bröd och pannkakor, Eldoradojuice mot finöl, Ögonblink mot bryggkaffe, komradio mot VHF, fuktigt tygkapell mot ruff med värmefläkt, kal trädurk mot vedeldad bastu OCH SÅ VIDARE. Fint var det, hur som helst. Vi la enormt mycket tid på leken Mutter utan Utter och på att lära in den fantastiskt briljanta Bala Taklängesvisan.

Det med veganrörelsen är relevant på sitt sätt. Jag är närmre att vara vegetarian nu än jag någonsin varit (obs: säger inte jättemycket). Under det gångna knappa året har jag bott och studerat i Lund. Lund råkar vara Sveriges bästa stad för så kallad dumpster diving (nu börjar jag känna mig som Wikipedia självt med alla länkar!), vilket jag och min plånbok har haft stor glädje av. I samband med det har jag så gott som blivit plånboksvegetarian, alltså inte köpt kött, vilket i praktiken knappt inneburit något alls med tanke på hur mycket kött man hittar i containrarna. Dumpstrandet har nog ändå blivit ett första steg mot aktion – ur konsumtionsperspektiv sett snarast en ickehandling, men ur politiskt perspektiv ändå någon form av statement – och nu är jag sugen på att göra lite mer. Exempelvis säga nej till kött även när det inte är min egen plånbok det berör. Obs inte nödvändigtvis spränga lastbilar hos Scan eller släppa ut minkar.

Lund, ja! Jag flyttade ju till skåneland och blev teknolog – Maskinare. Det har varit intressant. Lärorikt. Jag fick en röd overall och två veckor som var fyllda av sektionsinternt ryggdunkande och alkoholhets. Jag studerade gängbeteckningar, demonterade gräsklippare och räknade matte. Jag hyrde ett korridorsrum i andra hand och försökte skapa mig en position bland ekonomer, systemare, polkandare och andra teknologer. Det gick sådär. I självständighetstrots åkte jag inte hem på hela höstterminen. Under vårterminen har jag läst ekonomi, mer matte och en del av verkstads-/konstnärskaraktär. Jag har även engagerat mig i Lundakarnvalen, som gick av stapeln i år. Utöver det har jag grävt rätt mycket i mig själv. Mer om det senare, tror jag. I vilket fall som helst har jag bestämt mig för att inte fortsätta på LTH, men ändå stanna i Lund. I nuläget har jag emellertid ingen bostad där, och nu har jag temporärt flyttat tillbaka till Stockholm. I allt velande kring utbildning, framtid och [avsaknaden av] drömmar, beslöt jag mig för att inte ta något sommarjobb utan i stället koncentrera mig på allt annat man kan, ska och vill göra på sommaren. Den kombinationen är orsaken till min enorma mängd lediga tid, som gör att jag har tid att lyssna på så många poddar.

Märk! Nu kom vi tillbaka igen. Det här är inte ett klassiskt garnnystan, med bara två ändar. Det här garnet har både förgreningar, knutar och återvändsfransar.

Podcasts är trevliga, för de låter mig inbilla mig att jag har intelligent sällskap. Det senaste året har varit rätt ensamt, och jag tenderar i självförsvar att fördöma andras sällskap i stället för att erkänna att jag inte ens vågar efterfråga det (lite ”surt sa räven”, om man vill, eller en överdrift av att spela svårfångad). Därför har jag inbillat mig att jag har lidit brist på sällskap med ”rätt” (= en viss) sorts intelligens. Som jag då tydligen finner i program som exempelvis Spanarna. Ja, jag borde vara 51 i stället för 21.

Ny trådände: jag har under våren försökt vrida min introspektiva analys utåt, koppla samman den med min politiska frustration. Eventuellt gör det mig mindre ensam men också mindre unik, när jag ser ett drag hos mig som en produkt av, säg, patriarkatet, snarare än som en individuell egenhet. Hur som helst kan jag tjusas av sådana politiska rörelser som verkligen gör någonting. Typiskt då feminismen det senaste året! Och veganismen (fast för 20 år sedan…). Jag är så jävla (ja!) less på passiva, ignoranta slentrianmoderater som röstar som de gör för sin egen vinnings skull. Förlåt, men uppvuxen på Lidingö utvecklar man lätt en överkänslighet mot sådant. Med det sagt – jag är ju inte gammal nog att aktivt ha upplevt en röd regering. Jag kan sätta likhetstecken mellan alla fel jag ser i dag och den regeringen vi har, och ett skiltfråntecken mellan allt det och alternativen. Nu blir det upp till bevis, och dags för mig att börja nyansera mig. På tiden!

Det här inlägget är alldeles för långt redan. Slut.

Hej igen.

Jag bestämmer mig för att göra slag i saken och börja blogga igen, något jag längtat efter under en lång tid. Och plötsligt vill jag göra alldeles för mycket på en och samma gång: jag vill skriva till er om allt jag tänker på. Jag vill lyssna på tio olika podcasts (för allmänbildning är min mani och jag skjuter med hagelgevär från höften och siktar ingen särskild stans). Juninattsdimman (som mer är en kringdansande regndroppeflock än ett typiskt sommarregn) doftar alldeles outhärdligt och jag måste, måste ut och smaka på den. Alla saker som drar i mig stressar upp mig – och jag går ut i köket och brer en macka i stället. Så typiskt.

Med det sagt hälsar jag er välkomna tillbaka, och hoppas att ni önskar mig detsamma. Efter promenaden ska jag berätta om vart jag tagit mig sedan sist.

Sätta punkt

Ja, jag tänker göra er besvikna.

Det känns ändå mer rättvist att göra det så här än att bara lämna allting till bloggarnas sälla jaktmarker, eller något. Ser också lite bättre ut, som slutna ögon på lik. (Jag kommer på mig själv med att tala om detta som om vilken kärleksrelation som helst, som ”förtjänar ett värdigt avslut” och allting. Herregud, det är en blogg. Nåja, bloggkarriär.)

Som så ofta är det livet jag har låtit komma emellan – livet i sin högform, om jag får säga det själv. Ärligt talat har jag aldrig förr så här ofta känt mig fascinerad av hur fantastiskt livet är. Hur vacker världen är, hur tacksam jag är över allt jag har och andra ostgratinerade insikter som normalt enbart drabbar människor som vet att de är döende. Och nej, det är ju inte jag, inte mer än vi alla är i alla fall, även om jag onekligen går på som om jag vore det.

Jag sitter på altanen, i gammalny sommarklänning och nygammal jeansskjorta*, den tredje dagen i rad av studentfestligheter. Himlen är bleklila och ljusbeige och färgerna gifter sig helt naturligt med dofterna av syren och kaprifol, och jag tänker: jag har inte tid och lust att skriva om hur jag upplever det här, när jag kunde uppleva det dubbelt så intensivt i stället. Eller egentligen: jag har ingen anledning.

Och det var ju fallet med mitt bloggande redan från start: jag visste inte exakt vem jag skrev för. Jag intalade mig att det var för mig själv, men blev glad när jag fick fler läsare, fast blev obekväm när jag insåg vilka de (ni!) var, och var för osäker för att våga tilltala mina läsare direkt (med tanken att dålig eller utebliven respons ser ännu värre ut om man efterfrågar den; att ”inte va något” är mycket värre om man trots allt tror att man är det) men tog oundvikligen hänsyn till er ändå.

”Du har mer att säga. Snälla dö inte nu”, skrev en gammal vän till mig en gång. (Så här i efterhand kan jag tycka att det är ett väldigt intressant val av sista knapp att trycka på, när man är rädd att man bara har ett SMS på sig att göra skillnad.) Och jag vet att jag kommer fortsätta skriva. Förr eller senare kommer jag komma tillbaka till bloggformatet, förhoppningsvis med ett klarare syfte och lite mer distans.

TLDR: Jag slutar officiellt blogga för den här gången, men kommer förmodligen tillbaka när jag vet vad jag vill säga och till vem samt har tid, lust och skäl att säga det. Tills dess: på återskrivande! Och minns – jag finns fortfarande kvar i verkligheten.

 

* Gammaly = köpt ny för fem år sedan. Nygammal = köpt på second hand för tre veckor sedan.

Trogen vän i köket

Jag är inne i ett stim just nu. För en vecka sedan tog jag en Ascoxal som gått ut 2002, och när jag sedan gick till apoteket för att köpa nya fick jag veta att de dragits in för många år sedan.

Och häromdagen snubblade jag och brorsan över en flaska mörk sirap i skafferilådan. Mest häpnade jag över typografin:

2013 05 04_Malin_Duveblad_156822013 05 04_Malin_Duveblad_15681

Fint va? Efter att ha googlat Sockerbolaget insåg vi att den förvirrande märkningen 94158 måste betyda att sirapen gick ut i augusti 1994. Vi ställde lugnt tillbaka den i lådan.

Valborg!

2013 04 30_Malin_Duveblad_15613

Min sista aprildag det här året tillbringade jag i Uppsala, bakom ett fönster som var så här välmatchat i grönt och lila. Natten innehöll grillning i ett bostadsområde och rave ute i skogen – jag hade sjukt kul.

2013 05 01_Malin_Duveblad_15666

Första majmorgonen tillbringades i ett annat fönster, med vansinnigt fin utsikt.

2013 05 01_Malin_Duveblad_15670

(Ja, alltså, vi satt verkligen i fönstret och åt frukost)

Och sedan fick jag dessutom en guidad tur genom stan innan jag åkte hem. Bästa dygnet på länge!

Klimatprat

Minns ni att jag nämnde DN:s artikelserie Min stund på jorden? Den har nu följts upp med en del fyra och en del fem – läs dem med!

I dag har jag för övrigt varit en riktig miljökämpe. Vi har vårrustat scoutkårens segelbåtar, och det riktigt känns på handryggen hur naturlig den där bottenfärgen är… -.-