Klimatprat

Minns ni att jag nämnde DN:s artikelserie Min stund på jorden? Den har nu följts upp med en del fyra och en del fem – läs dem med!

I dag har jag för övrigt varit en riktig miljökämpe. Vi har vårrustat scoutkårens segelbåtar, och det riktigt känns på handryggen hur naturlig den där bottenfärgen är… -.-

Annonser

Sätter fingret på vår tids största problem

Min stund på jorden är en artikelserie som pågår i DN Kultur. Den behandlar vår inställning till Det Stora Klimatproblemet och vår oförmåga att liksom sluta handla och börja handla, om ni förstår vad jag menar. (Om inte: att sluta konsumera och i stället börja göra något.) Läs den! Del ett, del två och del tre. (Förhoppningsvis kommer fler och då länkar jag kanske dem också.)

I sin artikel (del två) uppger Ann Heberlein att 80% av Sveriges ungdomar säger sig lida av klimatångest. Är inte det ett fantastiskt ord? Det är  2013! Vi är fullt medvetna om detta oöverskådligt stora och komplexa problem och känner sådan ångest över hur vi aldrig kan göra tillräckligt, att vi i stället inte gör någonting. Och vi älskar ordet ångest.

Jag lider nog av klimatångest.

Livslärande läsning

Som jag nämnde, nådde jag ett par nya insikter om mig själv i dag.

Alla tar vi väl till oss budskap i olika form, och när det gäller att acceptera och älska sig själv har jag aldrig kunnat ta Blondinbelle-andan på riktigt allvar. Isabella har säkert hjälpt många tjejer, men den som inspirerar mig just nu är i stället Moa Romanova med bloggen Monkinodraw. Läs och njut av hennes härliga personlighet, språk och humor!

En annan blogg, som är mer av en textsamling, är Zenhabits. Det var Pajen som tipsade mig om den. Den får mig att känna att saker är möjliga och att det lilla är gott nog – den ger mig hopp snarare än ångest. Bara en sådan sak.

En tredje textsamling, som har gjort stort intryck på mig tidigare och som jag nu tänker läsa om, är 30×30. Mitt tips är att ha den som en julkalender och inte läsa mer än en text om dagen – då räcker den i en månad.

Mina tre viktigaste timmar den här månaden

Ni har säkert hört, sett eller läst något om Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, som just visats på SVT. Den består av tre avsnitt om en timme vardera, tillgängliga på SVT Play i en månad till. Snälla, titta. Jag lovar att ni kommer fastna.

Fastna för Paul och hans ”men Gud ändå”, för ett välskildrat 80-talsstockholm, för den stundtals handhållna kameran och för Rasmus underbara leende. Det här är en berättelse man tror på, tar till sig och berörs av. Man tar sig inte igenom serien utan att själv – med eller utan handskar – behöva torka tårarna då och då. Men man kan heller inte låta bli att le när man rycks med i glädjen, ironin och energin, som ändå finns där mitt i all sorg.

Och sorgligt är det. Något så vansinnigt.

Teckningstypografi

Leandro Senna är en grafisk designer som bland annat gjort Fruitaria-förpackningarna jag har bloggat om. För några dagar sedan skrev han till mig och tipsade om att han just färdigställt sitt senaste projekt: hela texten till Bob Dylans Subterranean homesick blues. Titta bara!

Och gå till hans portfolio för att se varje bild närmre. Ni som sett mig ströteckna (annan bra översättning på doodle?), vet att det här är ganska precis vad jag gillar. Det märks inte minst i min förkärlek för att rita kort och hälsningar (se exempelvis min portfolio)! Däremot har jag en bit kvar innan jag når Leandros nivå…

Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.

Vi gjorde fantastiska ljuslyktor på Vässarö, av halva läskburkar som man gjorde hål i med en säkerhetsnål. De gjorde sig ypperligt väl i taket på vårt tält om kvällarna.

Den här tror jag att Jasmine gjorde. YOLO är väl lite en sådan sak som bara får sägas ironiskt, och ironin brukar gå att skönja i tonläget… Men kan man se på ett skrivet ‘YOLO’ huruvida det är ironiskt eller inte?

Den här lyktan gjorde jag: Länge leve dödligheten. Som en hyllning till orsaken till varför vi vill fånga varje dag, snarare än till den uttjatade uppmaningen att bara göra det (typ Carpe Diem eller YOLO).