Sätta punkt

Ja, jag tänker göra er besvikna.

Det känns ändå mer rättvist att göra det så här än att bara lämna allting till bloggarnas sälla jaktmarker, eller något. Ser också lite bättre ut, som slutna ögon på lik. (Jag kommer på mig själv med att tala om detta som om vilken kärleksrelation som helst, som ”förtjänar ett värdigt avslut” och allting. Herregud, det är en blogg. Nåja, bloggkarriär.)

Som så ofta är det livet jag har låtit komma emellan – livet i sin högform, om jag får säga det själv. Ärligt talat har jag aldrig förr så här ofta känt mig fascinerad av hur fantastiskt livet är. Hur vacker världen är, hur tacksam jag är över allt jag har och andra ostgratinerade insikter som normalt enbart drabbar människor som vet att de är döende. Och nej, det är ju inte jag, inte mer än vi alla är i alla fall, även om jag onekligen går på som om jag vore det.

Jag sitter på altanen, i gammalny sommarklänning och nygammal jeansskjorta*, den tredje dagen i rad av studentfestligheter. Himlen är bleklila och ljusbeige och färgerna gifter sig helt naturligt med dofterna av syren och kaprifol, och jag tänker: jag har inte tid och lust att skriva om hur jag upplever det här, när jag kunde uppleva det dubbelt så intensivt i stället. Eller egentligen: jag har ingen anledning.

Och det var ju fallet med mitt bloggande redan från start: jag visste inte exakt vem jag skrev för. Jag intalade mig att det var för mig själv, men blev glad när jag fick fler läsare, fast blev obekväm när jag insåg vilka de (ni!) var, och var för osäker för att våga tilltala mina läsare direkt (med tanken att dålig eller utebliven respons ser ännu värre ut om man efterfrågar den; att ”inte va något” är mycket värre om man trots allt tror att man är det) men tog oundvikligen hänsyn till er ändå.

”Du har mer att säga. Snälla dö inte nu”, skrev en gammal vän till mig en gång. (Så här i efterhand kan jag tycka att det är ett väldigt intressant val av sista knapp att trycka på, när man är rädd att man bara har ett SMS på sig att göra skillnad.) Och jag vet att jag kommer fortsätta skriva. Förr eller senare kommer jag komma tillbaka till bloggformatet, förhoppningsvis med ett klarare syfte och lite mer distans.

TLDR: Jag slutar officiellt blogga för den här gången, men kommer förmodligen tillbaka när jag vet vad jag vill säga och till vem samt har tid, lust och skäl att säga det. Tills dess: på återskrivande! Och minns – jag finns fortfarande kvar i verkligheten.

 

* Gammaly = köpt ny för fem år sedan. Nygammal = köpt på second hand för tre veckor sedan.

Annonser

Trogen vän i köket

Jag är inne i ett stim just nu. För en vecka sedan tog jag en Ascoxal som gått ut 2002, och när jag sedan gick till apoteket för att köpa nya fick jag veta att de dragits in för många år sedan.

Och häromdagen snubblade jag och brorsan över en flaska mörk sirap i skafferilådan. Mest häpnade jag över typografin:

2013 05 04_Malin_Duveblad_156822013 05 04_Malin_Duveblad_15681

Fint va? Efter att ha googlat Sockerbolaget insåg vi att den förvirrande märkningen 94158 måste betyda att sirapen gick ut i augusti 1994. Vi ställde lugnt tillbaka den i lådan.

Valborg!

2013 04 30_Malin_Duveblad_15613

Min sista aprildag det här året tillbringade jag i Uppsala, bakom ett fönster som var så här välmatchat i grönt och lila. Natten innehöll grillning i ett bostadsområde och rave ute i skogen – jag hade sjukt kul.

2013 05 01_Malin_Duveblad_15666

Första majmorgonen tillbringades i ett annat fönster, med vansinnigt fin utsikt.

2013 05 01_Malin_Duveblad_15670

(Ja, alltså, vi satt verkligen i fönstret och åt frukost)

Och sedan fick jag dessutom en guidad tur genom stan innan jag åkte hem. Bästa dygnet på länge!

Klimatprat

Minns ni att jag nämnde DN:s artikelserie Min stund på jorden? Den har nu följts upp med en del fyra och en del fem – läs dem med!

I dag har jag för övrigt varit en riktig miljökämpe. Vi har vårrustat scoutkårens segelbåtar, och det riktigt känns på handryggen hur naturlig den där bottenfärgen är… -.-